Höstkyla

Man vaknar upp till en grå dimma. En tjock mur av rutin och meningslöshet.
Sedan går man och lägger sig i samma dimma.

Jag älskar kylan som hösten ger.
Den får mig att se klart.
Eller så kanske det är klarheten som får mig att se kylan.

Är det min tid snart?
Kommer jag få vara en del av två någon gång?

Jag hälsar min värld godnatt. Ty den är ändå av intet framställd.