torsdag 22 september 2011

Otur

Det känns som att alla småsaker, hela tiden går emot mig.
Som att alla vardagliga hinder samlas och konspirerar mot mig.

"Måndag morgon - Möte för halvsvåra vardagssysslor"
- Idag skall vi göra hans liv till ett stort helvetiskt irritationsmoment! Alla som instämmer utbringar nu ett starkt ja!
- JAAA!

..och sen är resten av dagen förstörd.

lördag 17 september 2011

Stucken av en saxofon

Har du någon gång blivit knivstucken av en saxofon?
Har du någon gång blivit knivstucken och viljat bli det igen?
Har du någon gång blivit knivstucken i hjärtat?

Den där känslan av kramp, gråtfärdighet och total maktlöshet som griper tag i kroppen. Kan man annat än att älska den? För samtidigt är den där känslan varm, lycklig och vacker. Jag pratar om att beröras utav något. Att känna något för något, att kunna relatera. En film med ett budskap som precis stämmer in på ens egna värderingar. En låt vars text handlar om dig. I vartenda ord.

Igår var jag på konsert. Hela dagen var en blandning mellan kaos och lycka. När man sedan på kvällen får det som man längtat efter under hela dagen så brister känslogränsen. Som så många gånger förut.
Att få höra låtar med texter som är så självklara är fantastiskt! Att få höra en saxofon som sticker dig i hjärtat vid varje  ton, det är också fantastiskt.

Får man gråta som gammal pojke/ung man? Klart man får. Även om det finns en del människor med ringa kunskap om livet som skulle se snett på det och också gör det när de får tillfälle.
Kan man inte gråta så har man inget att bry sig om. Jag tycker synd om de människorna. De känner varken sorg eller lycka.

lördag 10 september 2011

Höstkyla

Man vaknar upp till en grå dimma. En tjock mur av rutin och meningslöshet.
Sedan går man och lägger sig i samma dimma.

Jag älskar kylan som hösten ger.
Den får mig att se klart.
Eller så kanske det är klarheten som får mig att se kylan.

Är det min tid snart?
Kommer jag få vara en del av två någon gång?

Jag hälsar min värld godnatt. Ty den är ändå av intet framställd.

fredag 9 september 2011

Promenad

När allting bara blir fel, och när en liten sak kan få dig att tappa tron på allt annat. Vad gör man då?

Jag trodde att den här dagen skulle vara dagen.
Att du skulle se mig och omfamna mig.
Att du skulle lukta och känna doften av hasselnöt.
Att jag skulle slippa känna mig ensam ikväll.
Istället blev dagen natten.
En konversation ledde till ett halvt uppbrytande.
En konversation ledde till hopplöshet och tomhet.
En likgiltighet inför framtiden.
Idag tappade jag min motivation.

Mitt i mitt helvete tog jag en promenad ner till havet. Låg ner och tänkte en stund.
I den stunden hade jag kunnat dö. Med solen skinande, havet skvalpande och med motivationen inställd på noll.

Jag har ingen framtid.